Läsande förebilder

Idag skriver Heidi Avellan om läsning i Sydsvenskan. Hon nämner Läsdelegationens slutrapport, eller betänkande som det på korrekt myndighetssvenska, som kom i juni. Den heter Barns och ungas läsning – ett ansvar för hela samhället och kan läsas här. För den som har ont om tid har Cilla Dalén skrivit en sammanfattning med rekommendationer om vilka sidor som är viktigast att läsa, kolla in den här! Kapitel nio ägnas åt läsande förebilder och det har jag också funderat mycket mycket på genom åren. Några slutsatser jag själv har dragit i mitt arbete är:

  • En läsande förebild behöver inte vara en person, det kan också vara en organisation, som till exempel en skola där skolbiblioteket är det bästa rummet, ett ställe all personal värnar om och ett ställe där alla vill vara, även de barn som inte tycker om att läsa. Än.
  • De bästa läsande förebilderna är kompisar och gärna äldre skolkamrater. Att arbeta med bokråd som jag gjorde i många år på Lovisaskolan och Backaskolan är effektivt (se bokrådets urgamla blogg för lite mer info om hur vi jobbade. Man kan också söka på ”Bokråd” på Lilla skolbiblioteksbloggen).
  • Föräldrar är nog ändå viktigast. Föräldrar som själva läser, läser högt, orkar tjata, vågar säga nej till skärmar vissa tider – även när det gäller dem själva, och som ser till att det finns böcker hemma i parti och minut.

Nu vet jag att ”egen erfarenhet” inte är mycket att komma med. Rent empiriskt. Men det kan ändå vara värdefullt som pepp och och som inspiration, så här kommer också några ord från mig som mamma till fyra nu läsande barn:

  • Läs högt. Från att ungen kan sitta någorlunda rätt upp i ditt knä och fortsätt tills de flyttar hemifrån om du kan. Ni kan så klart välja böcker tillsammans, men tänk på att när det gäller kapitelböcker ska du som högläsare stå ut ganska länge, dessutom kanske du har lite bättre erfarenhet och omdöme än barnet, så fega inte för att välja lite diktatoriskt. Om ni är två vuxna i familjen, välj vars en bok. Det signalerar att boken är viktig också för oss vuxna, vi vill inte heller missa något.  Om det finns en pappa i familjen, låt i första hand honom ta högläsningen. Jag vet, det är en mysig stund som man kanske inte vill släppa på som mamma, men så länge som samhället ser ut som det gör måste vi överkompensera åt andra hållet om det går.
  • Läs själv. Inte bara av barnböcker ska det finnas travar här och var i hemmet, utan även av sånt som ni vuxna är intresserade av. Avsätt tid för läsning och låt dig inte störas. Avfärda barnen, be dem gå och leka någon annanstans eller ta en bok och krypa upp bredvid, men säg ”Du måste vara tyst nu, jag läser. Jag kan lyssna på dig sen”. För det är viktigt att inte bli störd när man läser, läsningen ska få ta tid och plats.
  • Prata om det lästa. Du och din partner kan berätta om era böcker för varandra vid middagsbordet, fråga om det den andre läser högt och om det barnet läser.
  • Muta, belöna, kräv. Visst titta gärna på You Tube en timme, men läs först. Läs en halvtimme så köper vi glass sen. Läs nu när jag läser så badar vi tillsammans sen. Se till att ni kommer iväg till Folkbibban på sommaren och är med i sommarboken varje år.
  • Ge inte upp! Jag är helt övertygad om att ett barn som blir en läsare på låg- och mellanstadiet kommer att vara en läsare för livet. Det är svårt under högstadie- och gymnasietiden, Dels ska det hinnas läsas väldigt mycket i skolan och dels ska det hinnas vara förvirrad, få ökat sömnbehov och vara med kompisar. Så läsningen kommer att gå ner under den perioden. Men har du lyckats med din indoktrinering under de formativa småbarnsåren så kommer de tillbaka från den mörka sidan sen.

Och se så här såg det ut när mina vuxna barn väntade på en båt på en grekisk ö nu i sommar. Jag känner att vi i alla fall lyckats med just denna del av vår uppfostran.

Koffan juli 18

Tre läsande storbarn. Pojken gör som jag och läser på en Letto, en välsignelse om man vill få med sig minst 15 böcker på utlandsresa.

Åter till Heid Avellan och hennes krönika. ”Män måste visa att läsning är roligt” skriver hon och citerar Ulf Lundell som tydligen skrivit ”Hela litteratursfären känns som en damig bokklubb idag… Hur i helvete tror man att killar ska börja läsa i den damklubbsatmosfären … Litteraturen kommer att tyna bort…” Avellan konstaterar att han har fel, det är läsande kvinnor som bär upp litteratursfären. Men visst, är man en alfahanneförfattare (1) är det ju ett hot eftersom ens böcker kommer att bli mindre relevanta för den delen av befolkningen som storkonsumerar litteratur. Men han har ju också rätt: barn gör som sina föräldrar och i ännu högre utsträckning som föräldrar av samma kön. Så om papporna inte skakar av sig smartphonandet och netflixandet och kommer in i matchen har vi ett problem som är svårt att komma åt. Ett problem som kommer att bli ett demokratiskt problem och ett jämställdhetsproblem.

Nog med allvar, ut och njut av sommaren. Och böckerna. För även om vi har ett officiellt läslov är ändå sommarlovet det riktiga läslovet för mig. Allra sist en bild av familjens yngste läsare som upptäckt Pax-serien i år.

Pax hängmatta

  1. Fotnot: det är dumt att dra långtgående slutsatser om Ulf Lundell utifrån lösryckta citat och jag har inte läst källtexten, så ta mitt snack om alfahannar med en hälsosam nypa salt. Jag älskade Lundell som ung och har läst alla böcker till och med Tårpilen men sen tappade jag intresset. Kanske berodde det på att han blev en gubbe, eller på att jag blev en (kultur)tant.

Om ljudböcker

Idag regnar det! Det är första dagen på mycket länge som vi får ett rejält sommarregn och så ovant det känns att sitta här och hoppas att det ska hålla i sig hela dagen… Men i alla fall blir det ju en utmärkt anledning att sitta inne och skriva. Och jag hade ju lovat en ljudboksspaning, så här kommer några av mina tankar om ljudböcker.

Först: jag är ingen ljudbokslyssnare. Jag har försökt i olika omgångar men det funkar inte för mig. Jag börjar tänka på annat och slutar lyssna helt enkelt. Det beror väl på att det att när man lyssnar öppnas möjligheten att göra något annat samtidigt, eller faktiskt att det nästan känns som att jag absolut borde göra något annat samtidigt: laga mat, påta i någon rabatt, städa. Så klart jag tappar fokus.

I våras fick jag plötsligt ett paket på posten. Det innehåll ett par superfina orangea hörlurar (jag älskar orange) och ett litet brev som gav mig en gratismånad på ett ljudboksförlag och en glad uppmaning att lyssna på Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, viket jag också gjorde. Men sen var jag faktiskt lite tveksam till om det var okej att publicera boktipset på vår gemensamma boktipsblogg BokLus. Den är ju till för vuxna som ska tipsa barn om böcker och då vill man ju att boken ska kunna vara tillgänglig på bibliotek för barnen, annars blir det hela lite meningslöst. Men efter lite konfererande med mina skolbibbliskollegor publicerade jag baserat på två argument. För det första var det åtminstone ryktesvägen troligt att boken skulle komma ut som pappersbok så småningom och kunna finnas på bibliotek. För det andra handlade det här om en lokal författare som kanske skolor runt om i vårt område skulle vilja ha som författarbesök och då kan det vara till hjälp för lärare och bibliotekarier som inte har tillgång till ljudboksappen att läsa om boken på BokLus.

Hur var upplevelsen då? Mja. För det första blev jag otålig av det långsamma tempot. Uppläsaren, som det rent objektivt inte var något alls fel på, läser med lite hes, långsam och ”spänningsskapande” tonfall, vilket irriterade mig enormt. Förmodligen skulle det passa mig bättre med en torr och saklig talboksinläsare, jag vill inte ha någon som filtrerar min läsupplevelse. Jag valde också att istället läsa en del kapitel i telefonen och fastän det inte är något optimalt format för läsning tyckte jag ändå att det var bättre.

Men trots min personliga avoga inställning tycker jag faktiskt att ljudböcker är en jättebra grej. Inte minst på sommaren när man reser mycket. Ljudböcker som passar hela familjen i bilen är till exempel en utmärkt gemensam läsupplevelse. Och även om argumenten mot ljudboksexplosionen är att det är kommersiellt och kanske kan trycka undan annan typ av ”tyngre” och kanske mer svårlyssnad litteratur, kvarstår faktum att folk lyssnar på böcker som aldrig förr och det är ju enbart bra. Kanske passar det den unga generationen ännu bättre. De som blir stressade av att läsa för att det innebär att de bara kan göra en sak samtidigt, de som är vana att titta på en teveserie, göra läxorna och chatta med kompisar samtidigt. Bättre att lyssna på en ljudbok än att inte läsa alls. Man övar sig ju inte på att avkoda textmassor, men andra fördelar med läsningen får man ju även med ljudböcker, till exempel utökat ordförråd, inre bilder, förståelse för andras världar.

Ett undantag mot mitt ljudboksmotstånd är vissa författaruppläsningar. Att höra Torgny Lindgren läsa sina egna böcker är till exempel fantastiskt. Och att lyssna på Kerstin Thorwalls egen inläsning av Det mest förbjudna gav boken ett enormt mervärde. För att inte tala om alla fina Astrid Lindgren-uppläsningar det finns.

Det är spännande att följa vad som händer med utvecklingen vad gäller ljudböcker och tryckta böcker. Den tryckta boken har varit dödsdömd så länge att ingen längre tror på det. Och framförallt nämnda unga generation verkar vad jag har märkt nästan svärma för den tryckta boken som artefakt och utgivningen – åtminstone av B&U-litteratur – är större än någonsin, och i den räknas inte ljudböckerna.

Det regnar fortfarande. Vilken tur, då hinner jag lägga mig och läsa en stund också. Jag har läst 19 böcker hittills i sommar. Jag vet – det är osunt mycket – men är man nörd så är man. Tack för att ni har läst, fortsätt nu att njuta av sommaren. Helst med en bok i händerna – eller i öronen!