Je suis Eva

På helgens spanarna hade Gabriella Ahlström Emma Adbåges Augustprisvinnande

Bokomslag gropen

Emma Adbåge, Rabén&Sjögren 2018

Gropen som ett av sina exempel. Det ar ju väldigt fint, en barnbok som exempel i ett populärt vuxenprogram, hurra! Hon hade visserligen inte läst den, men det borde hon verkligen göra och jag ska berätta varför.

Eftersom jag har jag läst den kan jag säga att jag är enig med juryn om att den skulle ha Augustpriset i år. Den är genial. Resultatet av många års arbete och slit, förfining och utveckling som bilderboksskapare. Igenkänningen är omedelbar för alla som någon gång arbetat på en förskola eller lågstadieskola, stor som liten. Eftersom det är en barnbok – eller det som gör den till en barnbok – är att sympatin ligger hos barnen. De som hela tiden hindras från att vara i det vilda, det egenorganiserade, för att motas mot det ordnade och ofarliga. Alla barn kommer att påminnas om den där kojan de inte längre fick leka i, alla konflikter de har med fritidspersonalen för att de inte får leka i ”skogen” (som är en liten dunge i utkanten av skolgården), på ängen eller – i gropen. Men eftersom det inte bara är en barnbok utan en bra barnbok finns det en hög grad av igenkänning även för vuxna läsare. De vuxna skildras precis så smålarviga som man ofta känner sig i barnens ögon när man står där på skolgården och påminner: spring inte med pinnar, klättra inte i träden, vi har ju klätterställningar! Och man snöper på munnen och vad var det jag sa, man stillar blodflödet och skriver en incidentrapport och sen bestäms det på personalmötet att det är slut med att klättra i träd nu. Men nästa rastvakt står man ändå där och tänker att oj, det där kommer att sluta illa, säger ”spring inte med pinnar” och ser incidentrapporterna framför sig och tänker att kunde ungarna inte bara nöja sig med att gunga – fast inte så högt! – och spela fotboll med en lagom sumpig boll?

Men gropen – inte boken utan ordet – väcker även andra associationer för den som jobbat i skolan. Jag tänker givetvis på The Learning Pit, ett begrepp som introducerats av den brittiske läraren och skolledaren James Nottingham och som man till exempel kan läsa om i hans bok Utmaningsmodellen. Det handlar om att man, när man lär sig något nytt, ger man sig ut på okänd mark. Man känner sig vilsen och obekväm, det är då man är i Gropen, och när man lärt sig är man uppe igen på andra sidan och då är det tryggt och bra. Men ungarna i Adbåges bok är inte alls vilsna och osäkra i sin grop. De utforskar och testar nya grejer, men de är hela tiden trygga och kompetenta och totalt oförstående för de vuxnas oro.

För egen del har jag blivit för gammal, jag har inte kvar känslan av att härja runt helt

je suis Eva

Eva stillar blodflödet. Detalj ur Gropen av E. Adbåge

tryggt i gropen, jag minns bara det osäkra och incidentrapporterna jag skrivit och alla samtal till föräldrar som måst ringas. Det är därför det är så viktigt för vuxna att läsa barnböcker, för att påminnas om det andra perspektivet. För även om jag är Eva som snöper på  munnen behöver jag varje dag påminnas om barnen i Gropen.

Annonser

En reaktion på ”Je suis Eva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s