Den felande länken

Jag tänker mycket på skolbibliotek just nu. Det beror på att jag och Lotta Davidson-Bask, min vapendragare och proffskollega i podden Flödet, har börjat skriva på vår bok. Den ska komma ut i slutet av året och bli en ”the best of”-Flödet, alltså en riktigt bra och intressant bok om skolbibliotek. Och så är det ju utredningen och delbetänkandet Skolbibliotek för bildning och utbildning som nu är ute på remiss.

Även när jag läser om läsning tänker jag på skolbibliotek. Det är så klart inget nytt. Redan 2010 beskrev jag det enkla receptet för att lösa krisen med barn som inte läser med att anställa en skolbibliotekarie i det här blogginlägget. Jag skrev bland annat:

”I mitt jobb pratas det ofta om lässtimulering och om hur man ska arbeta oerhört aktivt på olika sätt ”för att få barnen att läsa”. På Backa är mitt problem snarare att hinna svara på alla frågor om böcker och hjälpa dem att leta upp olika böcker de vill ha. /…/

…vill man verkligen att svenska barn ska läsa och läsa mycket, vill man att de redan från början ska lära sig att uppleva läsandets nöje, ja då finns det ett mycket enkelt recept. Det lyder: Anställ skolbibliotekarier i alla skolor redan från förskoleklass. Se till att det finns ett bra och lockande utbud av läsning. Då är faktiskt alla problem lösta.”

Nå ja, kan jag tycka så här dryga tio år efteråt, kanske inte alla problem. Men vi skulle ha kommit en lång bit på vägen.

Därför tyckte jag att det var oerhört konstigt när jag i veckan läste en fin skrift från Lärarstiftelsen, Ett läsande land och man där bara omnämnde skolbiblioteken en gång i en halv mening. Förutom detta förvirrande faktum var det en intressant text. Man går igenom en del av de senaste årens statistik från PIRLS, PISA, Mediabarometern och Ungar och Medier. Man konstaterar att om ”vi vill vara ett läsande land måste vi vara ett läsvänligt land” och apropå svenska barns sjunkande läsintresse att ”en förmåga som inte används är inte bara en förmåga som kommer att försvagas utan den ger även begränsad nytta.” Man poängterar att utan läslust är det väldigt svårt att bli en stark läsare med en god läsvana.

Sen slår man ett slag för ”en förstklassig infrastruktur för läsning” och att kärnan i en sådan måste vara biblioteken. De senaste årens (folk)biblioteksnedläggningar utmålas som ett problem och det är här man klämmer in skolbiblioteken i den halva meningen som tar upp problemet med att inte ens hälften av våra barn går på en skolan med ett halvtidsbemannat skolbibliotek. Den siffran kommer från Kungliga bibliotekets (KB) statistik som bara räknar skolbibliotek med över 20 timmar bemanning i veckan, oavsett storlek på skolan.

Lärarstiftelsen skriver på sin hemsida att deras uppgift är att stötta lärarna i deras yrkesroll och yrkesutveckling. Lärare som arbetat på skolor med välutvecklade skolbibliotek vet att få saker stöttar lärare i deras arbete som ett bemannat skolbibliotek. Och några av dem, men faktiskt långt i från alla, har också förstått skillnaden mellan ett folkbibliotek och ett skolbibliotek. Min känsla när jag läser Ett läsvänligt land är att de som skrivit den inte fattat den skillnaden. Lärarstiftelsen efterlyser en infrastruktur för ett läsvänligt land, men de snubblar på folkbibliotekströskeln och kommer inte längre.

Jag menar ju att skolbiblioteken är är grundstenen i en läsande infrastruktur, eftersom det är där vi når alla barn. Folkbiblioteken är också helt essentiella för ett fritt demokratiska samhälle, men för barnens läsning är skolbiblioteken ännu viktigare.

Erik Fichtelius som ledde KB’s arbete med att ta fram en nationell biblioteksstrategi har vid upprepade tillfällen beskrivit det faktum att vi inte kommit längre med skolbiblioteken i Sverige, trots skollagen, trots lagstiftarnas intentioner, som ett ”politiskt mysterium” och har också gått så långt att han kallat skolbiblioteken för den ”felande länken” i bibliotekssverige. När jag läser Lärarstiftelsens rapport tror jag att jag snuddar vid roten till den felande länken. För om inte ens en organisation som är till för att stötta lärarna i skolan, har förstått innebörden av skolbibliotek och skillnaden mellan folkbibliotek och skolbibliotek, då är det inte konstigt att huvudmän, som ofta är befordrade lärare, inte heller förstår det. Här är pudelns kärna. Fråga är bara: vad gör vi med den?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s