Här sitter jag lycklig och helt uppfylld av två fullspäckade dagar barn- och ungdomslitteraturfestival. Sveriges största. Vårt lands enda tvådagarskonferens enbart inriktade på den grupp människor som är vår framtid. Jag pratar så klart om Litteralund. Festivalen som är en fantastisk flerstegsraket och inleds med en sprakande familjedag, fortsätter med program för skolan i en hel vecka, får sin botten i sagda tvådagarskonferens och kröns av ett unikt ungdomsprogram helt kurerat av ungdomarna själva. Det är, för att citera Patrik Hadenius, förlagschef på Norstedts som skrev väldigt varmt om Litteralund i sitt onsdagsbrev, lite som Littfest, men helt inriktat på böcker för barn och unga.
I år bestod startfältet på konferensen av allt från internationella stjärnor som Alma-pristagarna Shaun Tan och Laurie Halse Anderson till svenska debutanter. Eftersom jag själv sitter med i programrådsgruppen så ägnar jag mig i sanningens namn åt lite självberöm nu, men vi hade verkligen fått ihop ett fint och varierande program. Lyxigt, rent ut sagt, för alla oss som bryr oss om barns- och ungas läsning.
Och det gör ju verkligen hela samhället, eller? Och då är det så klart, tänker ni, full kastrull på mediabevakningen på detta unika evenemang? Lite som på Bokmässan: alla stora tidningars kulturredaktioner är där, nyheterna gör inslag, Svt och SR direktsänder. Alla passar på att vara där det händer för att få intervjua alla de stora författarnamnen som är på plats?
Nä. Det är ju inte det.
En, jag skriver en, tidning har ägnat sig åt en bevakning av Litteralund värd namnet. Det är lilla Skånska Dagbladet som skrivit om så väl barndagen som konferensen, intervjuat författare och kommenterat innehållet. Den lite större lokaltidningen Sydsvenskan har skrivit ihop ett par små spalter med rubriken ”Regnet fick teater att flytta”, som om det var det viktigaste som fanns att säga om Litteralund. Att det regnade på Obanteatern.
DN har inte skrivit om Litteralund sedan 2009 vad jag kan se. Sveriges radio och Sveriges television: inte ett ord om Litteralund i år.
Ska vi påstå att det inte är av riksintresse med en litteralurfestival i Lund? Det gäller ju annars inte för liknande evenemang med vuxenfokus i Göteborg eller Umeå. Och många arrangemang kring vuxenlitteratur i Stockholm kablas ut över hela landet, så jag tror inte att vi kan göra en sån slutledning med logiken i behåll.
Ifall inte logiken är denna: Nä, vi struntar i barnlitteraturen. Vi är bara, för att citera Patrik Lundberg i en krönika i DN nyligen, intresserade av den när det ska strykas ett eller annat ord ur någon vuxens barndomsfavorit. Då stormas och gormas det. Eller som Lotta Olsson skrev i samma tidning redan 2019: ”Ska vi sluta låtsas att vi tycker att det är viktigt att barn läser?”
För visst är det så att om vi på allvar, som samhälle, tycker att det är viktigt att barn läser. Om allt från tidningshus till stora förlag och public service, vill ha läsare och tittare i framtiden. Då måste vi också, som samhälle, bry oss om barnlitteraturen. Och ja, jag är arg nu, när jag tänker på det här och skriver om det. Men jag är också så fruktansvärt glad. För det som jag fått lyssna på dessa två dagarna, en uppsjö av kloka författare, roliga läsinspiratörer, skickliga illustratörer, modiga debutanter, smarta intervjuare, initierade kollegor, kunnigt förlagsfolk, det gör mig lycklig och ger mig ändå massor av hopp. Men jag tror att vi måste bli fler som visar att bryr oss. På allvar.
Litteralund gjorde sitt jobb. Efter avslutad festivalvecka har 2000 skolelever fått träffa författare och gå på workshops, närmare 4000 personer har besökt de publika programpunkterna, över 500 deltog i på årets konferens och nästan 70 medverkande har bidragit och nätverkat. Allt detta. I nästan 100 procent medieskugga.
Klara bokprat 